De första skrivmaskinerna hade tangenterna i bokstavsordning. Det gick långsamt att skriva på dem, och bokstavsarmarna fastnade frekvent i varandra.
För att råda bot på detta släppte Remington Arms 1873 en skrivmaskin som hade tangenterna i en viss ordning som kom att kallas QWERTY (efter den översta vänstra radens första sex tangenter). Denna tangenbordslayout utvecklades av Christopher Latham Sholes som delade på de vanligaste digraferna till varsin sida av tangentbordet, och därmed minskade kollisionsrisken.
QWERTY-layouten är dock inte speciellt optimerad för varken engelska eller svenska, fingrarna tvingas flyttas i mönster som är allt annat än bra för händerna. Till exempel är det mycket vanligt att hela ord skrivs med den enda handen, och att ett finger får trycka ner många tangenter i följd. Fingrarna hoppar dessutom ofta vertikalt mellan raderna.
Dvorak är en tangentbordslayout som utvecklades av Professor August Dvorak (1894-1975). Tidigare utvecklare hade konstruerat tangentbordslayouter utifrån tanken att man skriver ett tecken åt gången, och att bästa sättet att optimera layouten var att separera enstaka bokstaver för att öka alternation mellan händerna.
August Dvorak insåg snart att en optimal layout istället skulle baseras på sekvenser av flera bokstäver. Han arbetade i 12 år med en stor mängd statistik, psykologi, och fysiologi och kom så småningom fram till en layout som han själv kallade för The Simplified Keyboard. Denna layout kom så småningom att benämnas Dvorak Simplified Keyboard, och är idag känd som enbart Dvorak.
Dvorak-layouten är mycket effektivare än QWERTY, men den största fördelen är att den är extremt mycket mer komfortabel att skriva med. Det är dessutom lättare att lära sig Dvorak för någon som inte har tidigare erfarenhet av att skriva på tangenbord.
